En vacker marsdag besöker jag Stig Lindmark i Gärdsmark utanför Skellefteå. Stig är känd som meste champion med 62 championtitlar tagna på tre olika banor. Med hästarna Dun Bunter, Sabin, Sabestus, Mr Anvil och Smidig och många fler har han bevistat otaliga vinnarcirklar. Stig Lindmark har dessutom ett grundmurat rykte om att klara bråkstakar och problemhästar och göra om dem till vinnare. Nu trappar Stig ner den professionella verksamheten, tränar hästar på halvtid, promenerar mycket och följer svenskarnas sportprestationer noggrant. Men får ändå fram nya vinnare…

Stig Lindmark och frun Birgitta bor vackert i Gärdsmark utanför Skellefteå på den gårdsplats där Stig är uppväxt. Fadern Henrik Lindmark var en skicklig hästkarl, han tog redan 1948 steget från arbetshästar till att satsa på travhästar och blev champion vid Skelleftetravet 1953, 54 och 55. Först tänkte Stig satsa på ett "vanligt" jobb och begav sig till ASEA i Ludvika för att utbilda sig till elektriker. Men redan efter ett år var han less och insåg att detta var inte hans spår i livet. Fadern var ej heller så frisk så det behövdes arbetskraft hemma på gården. Så Stig återvände till fadershuset…

Bävern, ryttmästaren och licensen

Först hade de bara kallblod på gården, men efterhand blev det något varmblod också och första segern för Stig skedde bakom "Bävern" ett varmblod som familjen fött upp själva, då var Stig 18 år. Hästen var duktig men elak, en hästtyp som Stig så småningom skulle få se fler av…

Sedan vad det dags för militärtjänsten och den gjorde Stig på K4 i Umeå som hästskötare åt ryttmästare Dag Nätterqvist.

- Antagligen tyckte ryttmästaren om mig, för han hjälpte mig och skrev till Stockholms travsällskap och rekommenderade mig. Genom detta kunde jag få min travlicens 1958. Då var jag det yngsta proffset i Sverige, drar sig Stig till minnes.

Dag Nätterqvist var för övrigt en mycket duktig hästkarl. Han tävlade i fälttävlan, terrängritt och hoppning och hade stora framgångar både nationellt och internationellt framförallt i hoppning. Senare födde han upp och utbildade halvsyskonen Filipin, Good Looking och Lilleman vilka samtliga var Grand Prix hästar och representerade Sverige internationellt. Något Dag Nätterqvist kom att ha gemensamt med sin dåvarande hästskötare Stig Lindmark var att även "Dadde" var känd för att ha speciell tumme med svåra hästar. Han fick utdömda och ökända "stoppers" till att älska att hoppa.

Ryttar-OS

- Detta var år 1956, just det året då Ryttar-OS hölls i Sverige och Dag Nätterqvist låg i Stockholm ett helt år med anledning av detta. Jag var i Stockholm som hästskötare åt hans tjänstehästar Laban och Pontus i en och en halv månad, och på den tiden såg jag mycket även hos de utländska OS-ryttarna som jag sedan kunde använda mig av på travhästarna. Till exempel var de tyska ryttarna oerhört före sin tid i alla avseenden, redan då kylde de hästarnas ben med lera, det är ju något som är väldigt populärt också idag…

- Förutom den noggranna omsorgen om hästarnas ben, så var det framförallt tålamodet med hästarna som jag tog med mig som den stora kunskapen från tiden hos Dag Nätterqvist. I och med att jag bara hade två hästar att sköta om och ägna all min tid åt så såg jag vilka resultat det ger när man verkligen ägnar sig åt hästen, säger Stig.

Magra år…

- Proffslicensen tog jag ju som sagt ut 1958 när jag var färdig med militärtjänsten. Jag hörde till Skelleftetravet, med höll till här hemma på gården med hästarna. De första åren var dock otroligt magra år. Det fanns inga hästägare här i Skelleftetrakten, det första året hade jag bara någon enstaka häst i träning. Hästägarna brukade också ta hem sina hästar över vintern på den tiden, så då tappade man hela sitt levebröd och fick försöka få inkomster från annat håll i stället. Bland annat var jag med och byggde stallarna åt travsällskapet. För 3,50 eller om det var 4 kronor i timmen körde jag fram virket som stallarna skulle byggas av, berättar Stig om sina första år i travbranschen, och fortsätter:

- Jag minns hur djävligt det var att försöka få fram nog pengar när havren skulle betalas kontant på Lantmanna. Men det var nog en jädra bra lärskola att man fick vara riktigt black i början. Nu verkar flera av dem som börjar som tränare inte ha några begrepp om pengar alls…

- Inte heller vad gäller hästarna hade jag någon lätt start i början. Efter ett par år flyttade jag min verksamhet till Bodentravet, som hade fler hästägare inom sitt område. Då fick jag fullt i stallet, också hände allt på en gång. Redan andra året där blev jag champion vid banan. Men hästmaterialet var inte alltid det bästa…

Vin och vatten i stallet

- Jag hade kolossalt dåliga hästar i början. På den tiden fick man in hästarna som otämjda treåring och det var en tuff skola att handskas med dem. Många var också rena skithästar, men jag tog de hästarna som en utmaning, och lade ner mycket tid på dem, och jag tror att det är mycket detta som lade grunden till mina senare framgångar. Jag var van att jobba med dåliga hästar och lägga ned mycket tid på dem, så när jag fick bättre hästar svarade de på samma arbete på ett otroligt sätt och då var man lycklig!

- Smidig (valack efter Solo och undan Hätta, ägare Stall Nil-Fisk) var en stjärna som jag hade, men även han var knepig i humöret och ofta rent istadig. Med honom satte jag svenskt rekord i Skellefteå. Han sprang 1,32 då och det var rasande bra förstås. Totalt vann Smidig 44 gånger under åren 1959 - 1964. Majnetta (sto e. Remin u. Nettan också ägd av Stall Nil-Fisk) hade jag i samma veva och man kan säga att hon och Smidig turades om att vinna med varandra. Jag har alltid haft blandat varmblod och kallblod i stallet. Kanske hade jag lite mer framgångar med kallbloden i början, och på senare tid med varmbloden. Men för mig är det hugget som stucket. När det är en bra häst så spelar inte rasen någon roll.

- Jag har egentligen haft kolossalt fina kallblod. Sabin (e. Junius u. Iselva e. Solo rek 1,28) vann 182 lopp och med honom vann jag landskampen när han var femton år. Det är nog det bästa kallblodet jag har haft. Han föddes upp här på gården av min far Henrik Lindmark, och sedan vann jag allt med honom. Det är rent otroligt vilka prestationer den hästen gjorde. Det var handikapp då och han kunde starta med både 60 och 100 meters tillägg och ändå vann han. Om jag skall nämna någon från senare tid så var Bodbäckspålle också en mycket kapabel häst, han hade vunnit 2 miljoner när han sparkade sönder sig, så man fick egentligen bara se det som skulle ha varit början av hans karriär. Han blev årets kallblod 1996.

Uppfödning på gamla dar

- Någon uppfödning har jag aldrig ägnat mig åt. Men nu på gamla dar så blir det lite hobbyuppfödning i alla fall. Vi har stoet Superdellan VV som har gått 1,15 och som jag ville skicka till slakt när hon inte höll längre. Men då kunde man nästan inte vara hemma här, skrattar Stig och fortsätter att berätta; Birgitta gick här och såg ut som ett åskmoln, hon är så väldigt förtjust i hästarna som individer. Så en dag slängde jag ur mig "om vi skulle betäcka henne istället" och då minsann blev det nästan fest och ljus på bordet… Så nu är Superdellan högdräktig med Foreign Office och skall betäckas om med Pine Chip. Vi måste ha något roligt att titta på! Och jag kan inte släppa travet…

- Vad gäller travets framtid så funderar man och undrar hur det skall gå. Här uppe är travet på väg neråt verkar det som. Publiken blir mindre och mindre och topphästarna är de enda som det snackas om och allt handlar egentligen bara om spelet, inte om sporten och hästarna. Förr i tiden gick de man ur huse för att se på travet och man körde alltid för fullsatta läktare.

- Nu är det tv och data som gäller för hela slanten. Det är som att glädjen inom travet har försvunnit och i stället är det pengarna som styr. Förstår du vad folk diskuterade hästarna förr? Hela veckan kunde de spekulera i om Sabin skulle klara av att ta sina hundra meter i tillägg. Nu är det stor omsättning, men på platserna är det tomt. Det är svårt att sia om vad det betyder för hästsporten i framtiden.

Dun Bunter & Handbag

- Dun Bunter (e. King Bunter u. Duenna e. Benboe Mcelwyn, 345 starter 113-42-32. 888 380 kr, det var andra prissummor då…) är den häst som jag har tagit allra flest segrar med. 113 segrar blev det på hans karriär som varade mellan 1973 och 1982. Han var en väldigt snygg häst som var till salu länge på Umeåker som treåring. Men det kom ingen köpare för han var bara vacker, han sprang inget. Jag provkörde honom i alla fall och tyckte mig känna att det fanns fart i honom trots att han var vrångare än vrångast och bara ville springa av banan. Sedan vann han sex lopp som treåring, fick ta det lugnt ett tag, och började sin egentliga karriär som fyraåring. Dun Bunter var stark så in i norden och Midsommarkransen, ett lopp på 3 000 meter vann han sex-sju gånger i rad. Dun Bunter var en sen häst men han sprang tills han var tolv år och var i fin form ända till slutet.

- Apropå att Dun Bunter var sen så kommer jag att tänka på Handbag som var hans raka motsats. Alla trodde nog att det bara gick att få fram riktigt tidiga hästar söderut, att de inte kunde starta som tvååringar häruppe. Men så fick jag fram Handbag som var kolossalt tidig och som satte svenskt rekord som tvååring. Hon flyttades senare till Solvalla då ägaren själv flyttade från Umeå till Stockholm och ville kunna följa hästen på nära håll.

Träningsrecept för vrångskallar

- När det gäller att träna hästar tror jag inte att det finns något recept. Alla hästar måste ha individuell träning annars fungerar det inte alls. En tes som jag har hållit fast vid i alla år är i alla fall att hästarna skall ha riktigt bra kondition och vara rejält grundtränade, annars går det snett alltihopa.

- Lite på gott och ont, det är ju inte roligt att bara hålla på med vrångskallar, fick jag väl rykte om mig att klara upp svåra och dumma hästar så jag har haft många sådana genom åren. Vissa har lyckats bra. Jag har tänkt att de hatar travbanan och de erfarenheter de fått därifrån, och detta har jag försökt råda bot på. Här har jag kört tufft med dem till vardags, de har kunnat jobba timmar framför gummivagnen. Sedan när de har kommit till banan har de tyckt att detta var lättsamt och roligt. Glädjen på banan för hästarna är det viktigaste för mig. Den glädjen får man inte fram med hästar som är så dåligt tränade att de tar ut sig helt och ändå misslyckas i löpen.

Flickor och Stig - bästa mixen!

- För mig har det fungerat väldigt bra med flickor anställda i stallet. De blir kompis med hästarna och ägnar mycket tid åt dem. Den här tiden som ägnas åt skötsel, stretching och annat ger ett inbördes förtroende mellan hästen och människan. Umgänget sker på hästens villkor och det är inga hårda tag, när flickorna kör hästarna är det lugna gatan och det vet hästarna och mår bra av. Observera att jag inte menar att flickorna matar hästarna eller fjantar med dem på annat sätt. Sedan får hästen ge lite extra när jag kör och när det är allvar och då skärper de till sig.

- Hästarna har det bra inom travet tycker jag, både att de har haft det förr och att det är så nu också. Rötägg har väl alltid funnits men dessa tas om hand om av travet självt eller av andra myndigheter. De har inget inom sporten att göra om de inte sköter hästarna ordentligt.

Inte fint mot hästarna…

- Något som jag inte tycker är fint gjort mot hästarna är när de skickas utomlands efter sina karriärer. Mr Anvil sprang in 1,1 miljon. Det var en fin liten häst som jag köpte till Birgitta. Han fick ont i frambenen när han var 8-9 år gammal. Då kom de och ville köpa honom till Malta för 30 000 kronor. Jag gör inga sådana affärer med hästar! Han slaktades och jag fick 3 000 kronor…

- Här hemma har hästarna alltid kommit i första rummet. Vi har stora hagar åt alla håll från gården. Jag försöker ha flera hästar tillsammans i hagen. Då är det alltid någon som drar igång dem att springa och leka och då rör de sig mycket. Om somrarna går de ner till sjön för att dricka och så upp för backen igen. Det blir många sådana promenader under ett dygn för varje häst.

Hästarna är livet!

Allt eftersom vårt samtal går jag förstår jag hur dagarna ser ut för Birgitta och Stig. Hästarna är en självklar del av livet som det inte går att klara sig utan. Kanske går det att leva utan att köra lopp… Stig säger i alla fall att han eventuellt kör något enstaka lopp själv till sommaren, men i övrigt är den delen av hans travliv slut.

Men att leva utan travhästar går inte. Så det är inte slut med att ha hästar hemma på gården. Stig tränar hästarna tillsammans med flickorna i stallet om förmiddagarna. Efter lunch tränar han sig själv med långa promenader. "Hjärtat är bra, påstår de" säger Stig, och fortsätter; "jag känner då inget ont av det, däremot har jag vissa dagar mycket sus i huvudet av en whiplash-skada som jag haft".

Om kvällarna går Stig och Birgitta till stallet tillsammans för att mata hästarna och ha en stilla stund tillsammans med dem. Till sommaren blir det dessutom ett litet föl i beteshagen och nästa sommar ytterligare ett efter stjärnhingsten Pine Chip. Något roligt måste man ju ha!

I Stig Lindmarks stall står just nu Nashville Hornline, Parantessa, Bodbäckskove, Bodbäckslasso och många fler. Alla duktiga och med fortsatt lovande karriärer framför sig. Och hur skall det kunna gå annat än bra när till och med lilla Knaggen "som står som Charlie Chaplin med frambenen" vunnit sex lopp?

Jag vågar påstå att det är tränaren som är hemligheten!

Text & Bild: Marie Uneby

- bild till artikeln kommer så småningom.

Hemfödingar