Artikel publicerad i Travrapsodi nr 1 2002.

Copyright © Marie Uneby 2001

Vägarna till att starta ett stuteri är många. Någon börjar med ett sto som lämnar den ena guldkalven efter den andra. Någon lånar miljoner och bygger upp ett stuteri från ett år till ett annat. Berättelsen om Skråmsta stuteri innehåller helt andra ingredienser.

Ardenner, Rollo & Frances Bulwark

Christer Dahling kommer från Gotland. Fast besluten att inte tillbringa sitt liv i kalkbruken utbildade han sig till hovslagare, tog båten till fastlandet och hamnade så småningom på Bjälbrunna ardennerstuteri där han hade hand om hästarna, dåtidens riktiga kraftpaket, och utbildade nya generationer hästkarlar.

- Jag är ju i den åldern att det var bara häst som gällde. Det fanns inte traktorer eller bilar så allting skulle göras med häst, allting som de går på skola för att lära sig idag hade man gratis. När man var liten visste man hur man skulle sela en häst nästan innan man kunde gå. Det var viktigt med hästarna på smågårdarna, det var det viktigaste de hade så de var rädd om dem. När man åkte ut med en häst skulle den var blank och ryktad, annars fick man skämmas. Det är som med bilarna idag, berättar Christer medan han tar en snabb kopp kaffe innan han skall ut köra ut hö åt åringarna.

Från Bjälbrunna gick flyttlasset vidare till Mellsåker där Christer Dahling fick sin första kontakt med travarna, via bland annat stjärnan Rollo, sedan flyttade Christer och familjen vidare till Väsby stuteri där Frances Bulwark just hade sin storhetstid.

Två inackorderingar och massor med taggtråd

1964 var det så äntligen dags att starta egen stuteriverksamhet på arrendegården Skråmsta utanför Sigtuna. Christer och Ingrid Dahling hade då tre små barn, två(!) inackorderingshästar och en gemensam vilja att bygga upp något eget med hingsthållning och stuteriverksamhet. De stora stallarna fanns sedan ardennerhästarnas tid på Skråmsta, men på markerna var det gammal taggtråd överallt. Det saknades inte arbete.

- Min mor "tvingades in" i det här med hästar men har gjort det fantastiskt bra. Hon är maskinen bakom Skråmsta. När de drog igång stuteriet jobbade hon fulla dagar i stallet och skötte alla papper. Mina föräldrar är med än idag och driver det här, de är med i driften men de slipper sköta papper och ta hand om kunder och sådant där. De är väldigt engagerade. Min far har gått den långa vägen och kan hästar från grunden, när det händer något med hästarna har han kunskapen och vet alltid vad som skall göras. Det känns tryggt att ha honom i bakgrunden, säger Carina Dahling.

Redan 1965 tog Dahlings emot de första stona till avelshingsten Gay Noon, som var den första avelshingsten som stationerades på Skråmsta.

Carina - uppfödd på Skråmsta

Idag har dottern Carina Dahling tagit över stuteriet och kunnat köpa loss gården från tidigare ägaren, och det är definitivt snurr på verksamheten. Förra året seminerades 300 ston, fyra avelshingstar var stationerade på Skråmsta och Carina förväntar sig ungefär samma siffror i år.

- Själv är jag ju uppväxt på stuteriet och har alltid tyckt om hästar så där som alla flickor gör, men kanske lite mer, också har ju mitt intresse inte slocknat! Jag har ridit, tävlat lite grand i dressyr och hoppning och kört travlopp. Här i Sverige har jag alltid jobbat hemma på vårt stuteri, men jag har också jobbat på djursjukhus och varit till USA och jobbat där ett år på Castleton, berättar Carina vidare och fortsätter:

- I USA var jobbet i sig väldigt orationellt på den tiden. Det fanns fruktansvärt mycket människor som skulle göra arbetet, samma arbete som vi gör själva här hemma. Det var 1978 och redan då höll de på med insemination, som ännu inte fanns i Sverige, så den delen var väldigt rolig att ta del av. Stuteriet hade 500 fölston, så det fanns hur mycket häst som helst. Jag var lite för ung egentligen, det var första gången jag var borta hemifrån på det viset, säkert skulle jag haft ännu större nytta av det året om jag väntat något år med det. Men det var en upplevelse!

- Sedan har jobbat mycket praktiskt och har lärt mig väldigt mycket den vägen, särskilt som att jag har hållit på med både ridning och körning. Jag har gått de kurser som funnits i branschen. Jag började med hästskötarkursen på Solvalla, inte för att jag skulle bli hästskötare i ett träningsstall, utan för att jag ville ha kunskaperna i ekonomi, anatomi, fysiologi, hovvård etc. Sedan har jag gått seminkurs, vi är ju väldigt inriktade på ren avelsverksamhet, och då är det föredragshållare från USA som är intressanta att lyssna på när de kommer hit.

Hingsthållning i praktiken

- Med travarna är det väldigt rationellt. De lämnas hit inför betäckningssäsongen och så hämtas de när de är konstaterat dräktiga. De flesta stoägare bokar hingst, kör hit sitt sto eller skickar henne med en hästtransportfirma i april, då det är lämpligt att börja med dem och så står de här. Vi kollar upp brunsterna och seminerar dem när det är dags. Sedan kontrolleras dräktigheten och de flesta stona hämtas när de varit dräktiga i 40 dygn. Ofta har vi stoägare som skickar några ston, då tar de ett par vardera av våra hingstar och det är just med tanke på detta som vi vill ha en spridning bland våra hingstar så att de skall passa lite olika önskemål både ekonomiskt och vad gäller blodslinjerna. Att stå med fyra likartade hingstar vore ingen hit precis.

Hingstarna på Skråmsta

- Det vi lever på är framförallt hingsthållningen. Vi har KGB:s hingstar Tap In och Foreign Office som har stått här i flera år och sedan kommer His Majesty också att stå kvar medan Igor Brick gör sin första säsong i aveln här. Vi har seminerat lite drygt trehundra ston här 2001, så det var ett väldigt bra år och vår målsättning är att ligga runt det stoantalet. Fler ston har vi varken mark, utrymmen eller personal för.

- Tap In har betäckt väldigt bra under den förra säsongen, 115 ston. Foreign Office hade kring hundra ston. Det var bra med tanke på att de har stått här några år och har avkommor ute på banan. Då brukar betäckningssiffrorna alltid gå ned i vanliga fall. Tap In´s avkommor blir tre år till våren och de blir väldigt fina, tidiga och trevliga att hålla på med. Han har börjat bra med sina tvååringar och haft några vinnare redan. His Majesty betäckte 50 ston och det får man väl säga är godkänt med tanke på att det är en svensk hingst som är helt oprövad i aveln.

- De svenska hästarna är lite efter, då man inte har de snabba generationsväxlingarna på de svenska travhingstarna som man har på de amerikanska. De kommer hit väldigt unga och sätts in i aveln och man ser väldigt snabbt om de är något att ha i aveln eller inte. Vi svenskar vill ju ha tävlingshästar så hingstarna tävlar väldigt länge, de börjar senare, tävlar längre och visar stor hållbarhet. Sedan är det också mode och trender, att man skall ha det senaste från USA till sitt sto och det gör att de svenska hingstarna inte alla gånger får de bästa stona, och därmed inte så bra årgångar till att börja med. Men man skall inte glömma att det finns många bra svenska hingstar som gått till aveln och fått bra årgångar. Det beror mycket på individen. Man kan inte bara skylla på att de får lite ston, det är många som har fått chansen också.

- Hingstvalet är ett kapitel för sig. Om man kunde välja och vraka bland avelshingstarna så vore det inte så svårt! Man får lyssna runt med sina kontakter och de som äger hingstarna och vara ute i väldigt god tid. Det är ju det stora problemet, den stora svårigheten i det här, att välja hingst och att välja rätt och få den man vill ha.

Kriterievinnaren Carolo Min

Givetvis har Carina Dahling och fadern Christer också lite egen uppfödning. För närvarande har de tillsammans åtta ston. Genom åren har det blivit en del framgångar för deras uppfödningar. De har också lyckats med något som många uppfödare drömmer om - de har fött upp en kriterievinnare! Och inte bara det, de hade både modern och fadern i egen ägo! Vi tar det hela från början och låter Carina berätta:

- Vad som framförallt är kul är ju att ha fött upp en kriterievinnare. Det var 1987 som Carolo Min vann kriteriet. Pappan var vår egen hingst Mini Express, han var också född här. Och mamman var vårt sto Frances Carola. Så det var en liten "hemkonstruktion".

- Minerva, fina klassmärren Minerva, har stått uppstallad här som avelssto i alla sina år, hon fick femton föl i rad och den sista hon födde hette Mini Express. Han var kapabel, men skör, och blev aldrig någon stjärna på tävlingsbanan, så när han visades som hingst blev han inte godkänd p g a för dåliga prestationer. Trots det så hade han ju ändå Minervas blod och Express Rodney som pappa. Så vi köpte honom billigt från ägaren när han inte kunde tävla mer också betäckte vi egna ston med honom, och fick fram en kriterievinnare! Hingsten blev då godkänd för svensk avel året därpå. Han betäckte femtio ston första året, sedan fick han lite ströston åren efter, men han lyckades aldrig göra om bedriften - Carolo Min blev hans klart bästa avkomma.

- Det är svårt att föda fram sådana här hästar som syns i rampljuset. Det är ännu svårare nu, alla uppfödare har blivit så bra på det här och aveln har gått mycket, mycket framåt. Sådana här Askungesagor är ovanliga idag.

Den korta lilla tjockisen Petit Aubiose

- Petit Aubiose (e. Super Play u. Finess Rodney e. Zoot Suit) är väl den mest kända i Sverige nuförtiden av våra uppfödningar. Det är en god häst, konstaterar Carina lakoniskt.

Berättelsen om Petit Aubiose tål också att föras vidare. Petit Aubiose döptes till Fine Play på Skråmsta, såldes på auktion 1991 till Ola Ekström (mannen bakom Aubiose AB) och döptes om. Ola Ekström har sagt så här om köpet och tiden fram till kvalloppet:

- Jag var på auktion hösten 1991. Och två och en halv whisky senare hade jag köpt en kort liten tjockis för 25 000 kronor. Jag var väl inte direkt "happy" när whiskyn gått ur kroppen… Hästen fick otroligt mycket jobb innan kvalet… men det var en trögskalle. Han gjorde sitt jobb men absolut inget mera. Han var också till salu hela tiden för samma pris jag köpt honom för , men det var ingen som ville ha honom.

Men sedan bevisade den "lilla korta tjockisen" och "trögskallen" att han minsann kunde springa också. I kvalloppet avslöjade Petit Aubiose för första, men inte sista, gången att det här var en häst som kunde göra sylvassa avslutningar, varpå prislappen först byttes ut och sedan togs ned…

Idag är Petit Aubiose tolv år och startar fortfarande på V75. Så här långt har han startat 145 gånger, vunnit 33 av dem och varit placerad ytterligare 46 gånger. Han har sprungit in 4,9 miljoner och har ett rekord på 14,6. Siffror som talar för sig själva. Ola Ekström gjorde ett lyckoköp den där gången!

Stona på Skråmsta

- En del av våra avelsston är lite för unga för att ha visat vad de lämnar i aveln ännu, en del är äldre, medelgoda ston. En del ston har vi haft tur med. Men det är inga amerikanska supermärrar, det är det inte, utan det är svenskfödda ston samtliga. Jag är lite förtjust i Speedy Spin-blodet så det har flera ston i sig och likaså Crowntron.

- De fyra sista åren har vi döpt fölen på C.D i "efternamn", det är mina och pappas initialer. Vilket gör att det är lättare att hitta hästarna. Vi har sålt mycket hästar utomlands, både till Finland och Norge, säger Carina Dahling och berättar vidare om uppfödningen:

- "Prippshästarna" som vi födde upp var ganska roliga. Prippsbryggeriet köpte den första årgången här efter Crowtron och döpte om dem till "Pripps Porter" osv. Flera av dem blev bra och var med länge och syntes ute på banorna. Han som var chef för Pripps då var intresserad av travsport och de blev en himla fin PR-grej av det där. Han valde ut hästarna efter Crowntron och det var ett litet vågspel då, det var ingen som visste hur hästarna efter honom skulle bli. Sedan lämnade han ju mycket bra hästar efter sig, bl a två Derbyvinnare. Sedan har vi köpt tillbaka Pripps Energy som avelssto, mycket för att få tillbaka Crowntronblodet.

Och just Pripps Energy var den hästen som fick mig att tvärstanna bilen när jag kört kors och tvärs runt Sigtuna i gråvädret utan att lyckas hitta till Skråmsta. Pripps Energy är fux med en vacker bläs, höga strumpor, resning och rondör. Hon var underbar att se på där hon stod under träden med stora stenhällar framför sig. Hon var som tagen ur en sagobok, och jag förstod att jag äntligen hittat rätt!

Tap In - en bedårande häst!

Tap In var den andra hästen som vann mitt hjärta på Skråmsta. När vi gjorde honom sällskap i hagen sprang han som en furie fram och tillbaka, lekte och showade. Inte ett ögonblick var han dum eller otrevlig. Han hade bara så fantastiskt roligt och gladde sig åt att han fick leka lite. Ena stunden stod han som en staty, sedan snodde han om och sträckte ut i bländande trav tvärs över hagen, så bockade han, galopperade en sväng, stannade, kikade på oss, tog om det hela en gång till. Allt hos honom var bedårande, humorn, humöret, vänligheten, utseendet, färgen, allt! Lyckos Er, alla stoägare, som väntar föl efter honom!

Hemväg…

När skorna var leriga, byxorna sjöblöta och filmen slut i kameran kunde jag äntligen slita mig från Tap In. Jag tog farväl av Carina och Christer Dahling, och hela vägen in till Stockholms central nynnande jag för mig själv i bilen och släppte förbi förvånade Stockholmare. Trots den gråa novemberdagen, trots regnet, trots leran och en minimal chans att jag verkligen fått några bra bilder var jag glad inifrån och ut.

För alla de runda och leriga stona på Skråmsta som lever ett sådant bra liv. För åringarna, som hade en lugn och "egen" ponnydam som trygghet och chef i hagen, och som var så lurviga och luriga, bussiga och busiga. För stallarna som var från den tiden då stallar byggdes för att hålla, och vara vackra, i flera hundra år. För att det går att bygga upp något bra från grunden, även om man bara startar med två tomma händer, två inackorderingar och massor med taggtråd. För att genuin hästkunskap förs vidare mellan generationerna, och inte minst - för att kaffepannan var på när jag kom!

Hemfödingar