Det finns många skäl att skriva om olika hästar. Jeppe, Beppe och Seppe är kallblodstravare. Bara det kan vara en tillräckligt! Jeppe och Beppe har dessutom fungerat som handikappridhästar, tävlat i dressyr och hoppning i ponnyklasser och sist men inte minst tävlat framgångsrikt i tvåspannskörning med förre Hovstallmästaren Hans Skiöldebrand bakom tömmarna. Det skulle vara oförlåtligt att inte berätta utförligt om Jeppe, Beppe och Seppe!

En enda gång i mitt liv har jag kört släde till julottan. I början på 80-talet var hela mitt liv häst. Jag hade mitt hem, mitt jobb och min fritid på i stallet… I de här trakterna är det mer regel än undantag att vi har ett rikligt snötäcke till jul. Då vi hade fyra-fem duktiga körhästar på ridskolan bestämde vi oss för att köra med hästar och släde till julottan. Det var svinkallt, stjärnorna gnistrade när vi startade från Svartbjörnsbyn vid fyratiden på morgonen, snön knarrade under medarna, bjällerkransarna pinglade när hästarna färdades fram genom den sovande staden.

Jag körde den lilla kallblodstravaren Beppe och han var precis så säker och bussig som en fin liten häst skall vara. På hemvägen var vi grundligt genomfrusna och varken hästar eller kuskar tackade nej till den obligatoriska kappkörningen. Sedan den tiden har Beppe och Jeppe en speciell plats i mitt hjärta. Roliga och bussiga att köra, men också duktiga hopp-ponnyer för unga ryttare, och dessutom helt säkra för de handikappade ryttare som kom och red flera dagar i veckan.

Både Jeppe och Beppe var fina och harmoniska att se på, runda och vackra i formerna, dessutom svarta med breda bläsar och långa strumpor. Något som säkerligen härstammar från något dolt anlag från avlägsen inblandning av Shire- och Clydesdaleshästar i den svenska lanthästen. Fadern Steggbest hade visserligen också bläs, men både hans egen och de flesta av avkommorna hade en smalare bläs. Jeppe och särskilt Beppe hade en riktig "engelsk" bläs som bredde ut sig över hela pannan. Mer om det senare!

Janne Best & Bestsvarten på Torpgärdan

Uppfödare till Jeppe och Beppe var Kjell Rosén i Luleå, men hemma hos honom hade bröderna helt andra namn. Jeppe föddes den 9 juni 1973 och döptes till Janne Best och siktet var förstås inställt på travet för det lilla hingstfölet efter nestorn Steggbest som då gjorde sina allra sista år i aveln. Året efter, närmare bestämt den 15 juli föddes helbrodern Bestsvarten - d v s Beppe.

På travet resulterade Jeppes (eller Janne Best som det stod i programmen då) karriär om 35 starter i två andra- och två tredjepris. Beppe (d v s Bestsvarten) fick på elva starter med sig tre förstapris, ett andra och ett tredjepris. 1,44 resp 1,42 var deras bästa rekord… Ingen av dem var således någon kanon på travet, och kom därmed inte att infria förväntningarna som härstamningen på fädernet och moderns egna prestationer hade givit upphov till."Hästligt" att döma hade Jeppe de bättre förutsättningarna för travet med sin något lättare kropp och avgjort mer löpsugna skalle. Men så var det också han som hade den längre karriären av de två.

Hovstallmästaren köper kallblodstravare i Boden!

Året efter vår trevliga körning till julottan anmälde makarna Skiöldebrand sitt intresse av hästarna Jeppe och Beppe till Sigrid Andersson, som då drev Bränna ridskola. De hade fått vetskap om vilka trevliga körhästar Jeppe och Beppe var av ridskolans tidigare ägare Karin Vågstedt. Hovstallmästaren och hans fru Mari-Ann hade tidigare tävlat varsitt spann lipizzanerhästar på allra högsta nivå i Sverige. De kom på besök, provkörde och köpte förstås.

Beppe och Jeppe var redan kändisar i lokalpressen då de figurerat i artiklar om handikappridningen. När det så blev känt att förre hovstallmästaren köpt hästarna blev det givetvis artiklar om även detta:

"De nordsvenska bröderna Jeppe och Beppe gjorde sin sista tävling i banhoppning som ridskolehästar. Jeppe och Beppe inleder nu en ny karriär som vagnshästar åt förre hovstallmästaren… Jeppe med Anna Nilsson på ryggen gjorde en praktfull sorti genom att ta en första- och en andraplacering i hoppklassen för lektionshästar." skrev NSD den 28 augusti 1984.

Beppe var på den tiden den duktigare av bröderna på dressyr. Han gick fint och lydigt och i rätt form och gjorde med lätthet rörelserna fram- och bakdelsvändning liksom skänkelvikning. Jeppe var den bättre på hoppning. Han var mera framåt av sig och hoppade på träning upp till L:A för ponnyer. Bägge kallblodstravarna höll med råge ponnymåttet. De var ca 142 cm höga båda två.

Bröderna upp i svenska eliten!

Sedan kunde vi hästintresserade följa Jeppe och Beppes framfart som tävlingshästar i vagnskörning under flera år. Snabbt kom Jeppe och Beppe nämligen upp den svenska tvåspannseliten med Hans Skiöldebrand vid tömmarna. Sleipners tidning "Kallblodstravaren" skrev:

"I somras vann Beppe och Jeppe tre körtävlingar i rad och på SM i Flyinge vann de dressyren överlägset över alla varmblodshästar. På maratonsträckan hade de bästa tiderna i tre av sju hinder… En sådan här körtävling är mycket krävande, och kan liknas vid ridningens fälttävlan. Den håller på i tre dagar och har momenten dressyr, hinder och maraton. Detta innebär att hästarna måste vara oerhört lydiga, snabba, vändbara och i god kondition. Att konditionen är den bästa bevisades i en mycket ansträngande maraton på 2,5 mil, där hästarna vid målgången hade utmärkta 42 i puls och i övrigt fina värden."

Mari-Ann Skiöldebrand berättar

- I närmare tio år hade jag två lipizzanerston som jag köpte i Piber. Men de var nervösa och jobbiga att köra, den ena lade sig ner ofta, den andra var bakrädd och det blev flera skenturer med dem. Jag hade framgångar med dem på körtävlingar, men de var helt enkelt inte roliga att köra. Både jag och min man ville gärna ha något lugnare och trivsammare. Min man tävlade förresten också ett lipizzanerspann under den här tiden, med Victoriaspannet hade han många framgångar och det var en strid på kniven oss emellan…

- Vi hälsade på hos makarna Vågstedt nere i Småland och de berättade om Jeppe och Beppe och menade på att dessa skulle vara perfekta körhästar åt oss. Så vi åkte upp till Norrbotten och tittade på hästarna och bestämde oss för att köpa dem. Sedan har vi bara haft glädje och roligt med dem. Vi har kört dem både i par, enbet och tandem och 1987 blev de körchampions på Flyinge. De var alltså sammanlagt bäst av alla tvåspannsekipagen det året. Sedan ändrades tävlingsbestämmelserna och de här "kallbloden" fick ej starta bland stora hästar längre utan skulle starta bland ponnyhästar. Vi tyckte att de var alldeles för bra för det och valde att sluta upp med tävlandet. Sedan har vi kört för nöjes skull men också på uppvisningar och liknande.

Seppe

Att jag bara skriver om Jeppe och Beppe kan tyckas märkligt. Men det beror på att halvbrodern Seppe först kom in i handlingen på ett senare stadium. Makarna Skiöldebrand var så förtjusta i Jeppe och Beppe att de gärna ville ha ytterligare en häst av samma modell och färg. De letade idogt och hittade slutligen hästen Junapojken i Skelleftetrakten och han döptes då om till Seppe.

Seppe var också efter Steggbest men undan stoet Juna efter Junius och uppfödd av Bengt Karlsson i Lycksele. Seppe var aningen större än sina bröder och mindre tecknad med endast nosbläs och en vit halvstrumpa på ett bakben. Det verkar alltså som att Jeppe och Beppe verkligen ärvt sin markanta teckning från mödernestammen.

- Seppe hade en flicka i Skelleftetrakten haft och vi köpte honom av en man som hette Gren. När vi kom dit för att titta på Seppe gick han lös på gården och vi blev förtjusta i honom på en gång. Han var så gullig, stack ner nosen i fickan och så där. Efter köpet skickade vi direkt ner honom till Karin Vågstedt i Småland och så utbildade hon honom vidare i både körning och ridning i två månader. Han blev en lika fin vagnshäst som Jeppe och Beppe, det enda var att han hade svårt att stå stilla så på prisutdelningar och så kunde inte spannet stå stilla utan då fick vi gå runt istället, berättar Mari-Ann om Seppe.

Jeppe och Beppes möderne

Helbrödernas moder var ljusbruna stoet Tajana efter fuxhingsten Torvinn. Hon föddes 1960 hos Einar Andersson i Skellefteå undan stoet Hermina. Tajana startades flitigt och var en duktig tävlingshäst inom travet. På 199 starter tjänade hon knappt 70 000 kronor med 25 segrar, 30 andraplaceringar och 33 tredjepris. Hennes rekord var 32,5 över kort distans. Tajana lämnade fyra avkommor och bäst av dessa blev Ministegg J:R som tjänade nästan lika mycket som modern, men som inte alls kom upp i hennes antal segrar och placeringar.

I nästa led återfinner vi det ostartade stoet Hermina som hade ett något oklart fäderne. Både hingstarna Remin och Herding anges som parallella alternativ i stamboken. Namnvalet Hermina tyder dock på att uppfödarna själva gissade att det var Herding som var den rätta fadern. Herminas mor var Rappljunga efter Junger och när vi går ännu ett steg längre tillbaka på mödernet ser vi att Rappljungas moder var Rapptexa, född 1940 och fallen efter Ceres (en fuxfärgad hingst född 1928 e. Texen u. Irma e. Ståle). Rapptexa i sin tur var undan Rappsy som var efter Rapp I.

Detta är så långt vi kan följa stammen i stamboken på mödernet. Var i den här stammen kommer anlagen in för breda bläsar och riktigt höga strumpor? Detta må tyckas som en helt kuriosabetonad detalj att fundera över - men likväl tycker jag att det är spännande. Fuxhingstarna i stammen hade bläsar, men av mer moderat slag. I den krångliga och inte helt utredda förärvningen av hästars tecken tycks dock en regel vara att fuxhästar som har bläsar lämnar hästar med smalare tecken när avkommorna är bruna. Men hur blir det på svarta hästar? Det jag skulle vilja veta mest av allt just nu är vem Rapp I var och om han på något vis kan bidra till den här gåtans lösning. Eller borde man gräva ändå längre ned i mödernestammen? Med dessa frågetecken får vi låta oss nöja, om inte någon av Travrapsodis äldre läsare vet på besked och kan meddela sig med tidningen?

Hatten av för Jeppe, Beppe och Seppe!

- Idag har vi bara en häst, det är kallblodstravarstoet Tuva-Lill. Egentligen hade vi tänkt fortsätta att ha ett tvåspann. Men med ålders rätt beslutade vi oss för att vara nöjda med bara Tuva-Lill. Jeppe, Beppe och Seppe blev 28 år och de fick allesammans sluta sina dagar här hemma. Det var hosta och lite hälta som satte punkt för deras liv och då tyckte vi att det var fint gjort mot hästarna att ta hem nödslakt i stället för att skicka iväg dem.

- Med Tuva-Lill kör vi varenda dag. Nu på vintern brukar jag köra med en nätt liten "hästspark" runt sjöarna här och det är precis lagom för oss. Vi har också varit med på istrav i vinter och då vann Tuva-Lill!

Hatten av för hästarna Jeppe, Beppe och Seppe som gladde så många i sitt liv! En eloge även till Mari-Ann och Hans Skiöldebrand som har gjort så fin reklam för kallblodstravarens lynne genom att visa upp och tävla med de hästarna i alla sammanhang!

Text: Marie Uneby
Foto: Privat - dessa kan jag tyvärr ej publicera på hemsidan, då de redan är återlämnade.

Hemfödingar