Bilder kommer så småningom!

Under försommaren tillbringade jag några veckor på resande fot. Höjdpunkten på resan var utan tvekan ett besök i "Hästarnas Versailles" - den statliga hingstdepån Haras du Pin i Normandie. Distrikten Pays d´Auge, Orne och Calvados utgör tillsammans centrum för all hästuppfödning i Frankrike och detta gäller såväl travhästarna, fullbloden, ridhästarna, tävlingsponnyerna som de väldiga Percheronhästarna. I detta hästarnas paradis utgör Haras du Pin det nav som allting utgår från och snurrar kring. Följ med till Haras du Pin och ta del av min upplevelse och hingstdepåns historia!

Vi bodde en vecka i distriktet Calvados i Normandie och under den veckan gjorde vi allt som den typiska turisten gör. Vi besökte äppelodlingar och tittade på hur man tillverkar Calvados, strövade på stränderna för landstigningen vid Normandie. Vid den amerikanska krigskyrkogården ovanför Omaha Beach kändes krigets fasansfullhet och värdighet ända in i märgen och det blev påtagligt att vi har många att tacka friheten. Lika påtagligt var människans litenhet i människomyllret under Eiffeltornet och i Notre Dames storhet.

Som av en händelse blev torsdagen ledig för ett besök vid Haras du Pin, och det var verkligen min lycka, just på torsdagarna visar Haras du Pin upp sina avelshingstar och vagnar i en magnifik uppvisning. Min (ganska så häst-ointresserade) familj valde att hitta på något eget den här dagen och det var med förtjusning jag lät mig bli avsläppt vid Haras du Pins slottsgrind. Jag hade tio(!) rullar film, ett tomt anteckningsblock och hela dagen till förfogande!

Miraklet hästen

Haras du Pin är i sin helhet och i alla små detaljer en hyllning till miraklet Hästen. Det första som möter besökaren är ett förgyllt dubbelt hingsthuvud som sitter ovanför slottsgrinden. På Haras du Pin är allting uttänkt med hästen i centrum, de bilvägar som leder till "hästarnas Versailles" bildar mönstret av en hästsko, en arkitektonisk symbol som också går igen i stallarnas form där de ligger framför slottet.

Redan år 1665 grundade Ludvig XIV:s finansminister Colbert den statliga hingstdepån för att kontrollera och vidmakthålla uppfödningen av hästar. Ludvig XIV var själv den som gav sitt tillstånd till hingstgården och det var också hans egen arkitekt, Mansart, som ritade byggnaderna, trädgårdarna och avenyerna som leder till Haras du Pin. Ludvig XIV fick dock själv aldrig uppleva Hästarnas eget Versailles - det blev färdigt först efter hans död.

Fransk hästhistoria

1730 gjorde de första avelshingstarna entré på Haras du Pin. Sedan kom franska revolutionen och hingstdepån fick sitt första avbrott i verksamheten. Hingstarna hölls då kvar på depån och stationerades inte ut i landet för att betjäna främmande ston. 1795 kunde åter igen hingstar skickas ut till de sju hingstdepåer som då hade grundats i Frankrike.

Fransmännen är väldigt stolta över Haras du Pin och över de bemärkta personer som tillbringat tid här. Med förtjusning berättar de att Kejsaren Napoleon III bodde här i augusti 1865.

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var oroliga tider för Haras du Pin. Till att börja med kunde stuteriet ge skydd åt hingstar som evakuerades hit från andra stuterier, men
1914 blev de tvungna att fly även från Haras du Pin.

Under andra världskriget blev den statliga hingstdepån än en gång ockuperad. Mellan juni och augusti 1944 gavs order om att skicka alla hästar sydöst, därefter började slaget om Falaise. Striderna kom väldigt nära Haras du Pin men slottet lyckades klara sig från ödeläggelse.

Av de framstående hingstar som har verkat vid Le Pin är de några stycken som blivit särskilt berömda, det är bl a fullblodshingstarna Furioso och Le Tyrol, bägge krönta olympiska mästare och vinnare av lopp. Furioso** levde mellan 1939 och 1967 och blev en dyrkad nationalhjälte för de hästintresserade fransmännen. Sedan har han satt djupa spår i all europeisk avel av tävlingshästar i hoppning. I Sverige har han bl a haft sonsönerna Furioso III och Furidant som populära avelshingstar. Bland travhingstarna är Florestan den som jag väljer att nämna framför andra.

Fransmännen är stolta över sin(!) Victory Tilly!

Som svensk noterar jag med glädje att i det hingststall, som nu används för utställningsändamål, finns en stor affisch på svenske Victory Tilly uppsatt. Fransmännen är stolta över honom och räknar honom som fransk!

Sedan Tiburs dagar, och kanske före det också, är banden mellan den franska travaren och den svenska mer amerikaniserade varianten starka. Vi använder gärna franska hingstar för att få fram ännu bättre, ännu snabbare hästar som också har den franska styrkan. Stuteri Tilly har till och med denna tanke som bärande i sitt koncept - och att de har lyckats är väl det minsta man kan säga…

Idag är Haras du Pin specialiserad på produktionen av tävlingshästar, både galopphästar och de franska travarna. Den allra största delen av de unghästar och tävlingshästar som nu startar på travbanorna i Frankrike har en härstamning som på ett eller annat sätt har anknytning till Haras du Pin.

Men till skillnad från i Sverige där de statliga hingstdepåerna enbart har koncentrerat sig på ridhästar, svenskt halvblod, har staten i Frankrike tagit ett övergripande ansvar för all produktion av hästar. På Haras du Pin verkar hingstar av de mest olika raser, alltifrån engelskt fullblod och selle francaise (den franska sporthästen för hoppning och dressyr) till franska travare, de väldiga Percheron-hästarna och ponnytävlingshingstar.

Grace och skönhet

Inför uppvisningen på Haras du Pin kommer busslast efter busslast med åskådare och jag är glad att jag kommit i så god tid att jag kunnat hitta en så bra fotograferingsposition som möjligt. Det är fransmän i massor, förstås, men runt omkring mig hör jag även tyska och engelska.

Haras du Pin är berömt för sina stora uppvisningar av magnifika hingstar i full mundering framför praktfulla vagnar. På ett helt annat sätt än i Sverige känner den vanlige fransmannen till hästavel, de främsta anläggningarna och de mest berömda hingstarna. En stor del i detta är de ansträngningar stuterierna och hingstdepåerna själva gör för att visa upp sig från sin vackraste sida för vanligt folk.

På sirligt manér börjar uppvisningen med barockmusik och skådespelare som vitsminkade spelar upp en parallell handling till hingstvisningen, dock mer burleskt än sirligt. Gracen och skönheten svarar hästarna för - helt i linje med att det är de som är miraklen här.

Rent blod - upphovet till alla ädla raser

Sedan träder hingstarna fram en efter en och visas vid hand. Först arabiskt fullblod, sedan angloarabiskt fullblod och till sist engelskt fullblod, hästvärldens aristokrater och alla ädla hästars stamfäder. Musiken är stillsam och man kan inte låta bli att känna vördnad för hingstarna och de raser de representerar. Generationer av renavel och noggrant förda stamböcker ligger bakom dessa hästar.

Vårt svenska namn "engelskt fullblod" är förresten bara en direktöversättning av tyskans "vullblut", bättre är det engelska namnet "thoroughbreed" vilket betyder "renavlad helt igenom" men allra mest heltäckande är faktiskt det franska namnet på rasen; "pur sang" som helt enkelt betyder "rent blod" vilket är vad fullblodsavel handlar om.

Fransk travare - oöverträffad i skönhet, snabbhet och styrka

Musiken byter sedan totalt tempo och uppvisningen form och innehåll. In flyger en fransk travhingst med sjumilasteg och en fantastisk reslighet. Vänner av den amerikanska travaren får säga vad de vill, nog är de kanske snabbast - men är de inte ofta rätt obetydliga och slätstrukna till sitt utseende?

Den här franske kejsaren framför ögonen på oss lämnar inte någon tvivel. Han tillhör en ras som har oöverträffad skönhet, snabbhet och styrka - och han vet det… Och när man sett en förstklassig fransk travare etsas den fast på näthinnan - hur många minns fortfarande, massor av år senare, inte fransyskan Un de Mai?

Percheron - kejsarens egen draghäst!

Därefter avbyter körekipagen varandra och ökar hela tiden i dragkraft och storlek. Med ett lysande undantag. Lika oväntat som uppskattat träder två vita shetlandsponnyhingstar in på slottsgården, anspända framför små vagnar. Det blir en lysande kontrast till de vita giganter som sedan visas. När percheronhingstarna anträder arenan är dagens höjdpunkt nämligen nådd. I ensam majestät rider en liten, liten beridare (ja, så ser han ut i alla fall, säkert är det en normalstor man…) runt på en gigantisk percheronhingst i taktfast trav.

Detta är Frankrikes egen ras av arbetshästar. Den är stor, bortåt 170 cm, den är stark och har i århundraden använts i allt sorts arbete - i jordbruk, skogsbruk, i körslor i städerna osv. Även här upptäcker jag en sak som skiljer fransk och svensk syn på hästen åt. Medan svenskarna många gånger tyckt att "en nordsvensk, det är väl ingenting" så är fransmännen oerhört stolta över sin Percheron och hästen är framavlad med tanke på utseende parat med styrka. Är det inte väldigt typiskt att just de skönhetsälskande fransmännens arbetshästar är vackra skimlar, de äldre hingstarna är kritvita?

Sedan visas percheronhingstar anspända i tvåspann framför vackra och gamla vagnar. Kuskarna och betjänterna på ekipagens kuskbockar tar sin uppgift på största allvar. De skulle lika gärna kunnat framfört någon av de mest betydande kejsarna i vagnen. Inte ett leende, inte en sidoblick, endast en majestätisk hållning och gravallvarliga ansikten. Dessa män tar inte de här uppvisningarna på lek, de är med och förvaltar ett månghundraårigt kulturarv och står i Ludvig XIV:s tjänst fast vi idag skriver 2002.

Vive la France! - helt enkelt

När uppvisningen går mot sitt slut och hela slottsgården fylls av vagnsekipagen, två- och fyrspann, som i dånande trav kör varv på varv runt arenan, så nära publiken att de som står närmast automatiskt backar ett steg, ler äntligen kuskarna och saluterar publiken med sina piskor.

Publiken applåderar våldsamt och ropar alla ord för "tack" och "underbart" som någonsin formulerats, "Vive la France" är stoltheten som lyser i kuskarnas och den franska publikens ögon. Och i detta ögonblick kan jag bara hålla med:

Hästen är en underbar varelse. Den franska hästen ett mirakel!

Text & Bild: Marie Uneby

Hemfödingar