Det här är historien om hur ett vanligt besök på travet en fredagskväll gjorde att jag bara måste ta reda på allt om en ny favorithäst. Detektivarbetet ledde spåret till tränare, både i Sverige och i Frankrike, till spännande samtal om travavel med en kunnig uppfödare som dessutom både är veterinär och professor. Och nu vet jag mer om hästen än travsportens dator och STC:s hjälpsamma personal! Mycket mer!

Fredag den 1 mars åkte jag iväg till Bodentravet, först och främst skulle jag köpa mig en grimma, också ville jag se lite trav och spela bort en hundring. Jag fick mig en grimma, faktiskt den dyraste jag någonsin köpt, och ändå var den etablissemangets billigaste…

Sedan vandrade jag över stallbacken, tittade på hästar som joggade runt uppsamlingsovalen, hann precis se första kallblodsdefileringen. Spelade min hundring, alltihop på Don Lunar i andra loppet, och då hade jag liksom spelat färdigt för den kvällen…

Det är en speciell tjusning med trav…

Fler borde gå på kvällstrav på vintern, det är genuint och friskt och trivsamt. Säkert är det lika trevligt att sitta ombonat i goda vänners lag i restaurangen eller på läktaren. Men jag föredrar att se hästarna på riktigt nära håll. Att värma händerna vid elden, att känna att jag är ute, att riktigt "vara med" hästarna när de defilerar förbi, eller dånar fram i upploppsstrider och det bildas stora moln av varm luft kring de varma hästkropparna och näsborrarna. Det är trav!

Väl hemma igen tillbringade kalenderbitaren och avelsentusiasten i mig en och annan timme med att detaljgranska programmet. Rekord, kuskar, hästägare och lokala stjärnor har jag ingen aning om. Däremot stammar. En ekvation som inte verkar gå ihop, men det gör den.

Visst är det kul att Steggbest fortfarande finns med som morfar till startande hästar? Att man en vanlig travkväll på Bodentravet, i försäsongen, kan få se hästar efter t ex Valley Victory, Texas, Alf Palema och andra ess, och efter min egen favorit bland kallbloden - Bork Rigel?

Dök upp från ingenstans

Men det som fångade mitt intresse allra mest i det här travprogrammet var något helt annat. Hästen Darley Iron, som jag sett på bild redan när han var ett litet föl, och som enligt programmet ägs av engelsmannen Jack Green. Och jag minns bilden på Darley Iron fortfarande, hans strumpor och bläs, hans resning och det ovanliga namnet.

Nu bara måste jag ha reda på allt om Darley Iron. Hur kan det komma sig att han dök upp ur ingenstans en stjärnklar kväll på Bodentravet? Var och när har han tjänat sina miljoner? Ja, jag vill veta allt om den här hästen som har ett så spännande namn för den som är avelsintresserad.

Det här är berättelsen:

Det här är berättelsen om ett hingstföl som föddes den 7:e maj 1991 hos professorn, veterinären och hästuppfödaren Otto Roneus och hans hustru Brita på Uddnäs gård i Almunge.

Redan på grund av sitt utseende var det här fölet något extra i uppfödarens ögon, han hade bläs och tre vita kotor, precis som sin far Tibur och farfadern Fandango. Men det var inte dem Otto Roneus associerade till i första hand. Som hippolog såg han de riktigt långa linjerna i aveln och tänkte på hingsten The Darley Arabian som levde i början av 1700-talet och kom att bli en av stamfäderna till alla de varmblodiga raserna.

Darley Arabian målades av många gånger under sin levnad och tavlorna visar en mycket vacker och långlinjerad häst med litet arabhuvud. Hästens namn motsvarar precis detta; "Darleys arabiska fullblod". Det här hingstfölet var tecknat på precis de rätta ställena för att påminna om sin berömda anfader.

Den sköna konsten att döpa ett föl

När Otto och Brita Roneus bestämde namn till den här fölungen gav namnet sig själv. Självklart skulle han heta Darley Iron. Darley för likheten med The Darley Arabian och Iron för att "järn" är något positivt när det sägs om hästar. Vem vill inte ha en häst med järnstarka ben till exempel? Också finns ju "ron" både i Roneus och i Iron. Precis som det skall vara, i hästen finns något av uppfödaren - och tvärt om.

Otto Roneus berättar förresten att aveln fortfarande är i full gång. Just nu har han ettåringar efter Express Ride, Super Arnie, Sierra Kosmos, Lindy´s Crown och franske topphingsten Buvetier d´Aunou. Vad månde bliva?

Härstamningen till Darley Iron lovade gott redan på pappret, Otto Roneus hade gjort kombinationen med omsorg. Hingsten Tibur var till åren kommen och hade sedan länge bevisat vad han kunde lämna i aveln. Stoet Quick Lisa, efter Quick Pay, hade i sin tur en lång och rejäl mödernelinje som lämnat derbyvinnare och rekordhållare. Själv var hon ostartad och insatt i aveln redan som tvååring på grund av "fel i näsan" (den något svävande beteckningen är Otto Roneus egen).

Och med facit i hand måste man väl säga att Darley Iron skött sig riktigt bra. Han har startat regelbundet under hela sin karriär och totalt i livet har han 162 starter, 27 segrar, 19 andra placeringar och trea har han varit 13 gånger, detta har resulterat i drygt 2,3 miljoner på bankkontot. En järnhäst!

Darley Iron blir berest och miljonär!

Så här långt, ytligt betraktat, ser vi inga överraskningar i Darley Irons liv.

Många hästuppfödare säger att de hästar de får riktigt bra betalt för inte är de anslående hästarna som "vanligt folk" faller för, fuxarna, hästar med stora bläsar och höga strumpor som får varenda besökare att utropa: "Åh, så fin!" De hästar som får det att vattnas i munnen hos "proffsen" har i stället klassiga stammar, också är de bruna. Trist, slätt bruna! Kanske är det därför som Darley Iron såldes först efter nyåret som tvååring, till "Stall Staffan"?

På hösten som treåring såldes han vidare till "Stall Oense". Under hela denna tid tränades han av Björn Linder.

I augusti 1996 när Darley Iron var fem år gammal bytte han både tränare och ägare till Lufti Kolgjini. När han hade sprungit in ca 250 000 kronor exporterades han till Frankrike där bland annat Jos Verbeck var delägare till hingsten. Jos Verbeck var också den som körde hästen i lopp, och snart hade hästen travat in en miljon i Frankrike.

- Det tog emot till slut att tävla med Jos Verbeck för hästen, säger svenske Anders Lindqvist som är travtränare på Vincennes och berättar vidare:

- Ägarna beslutade sig för att sälja Darley Iron. Men de blev rekommenderade att inte sälja och ropade tillbaka sin häst för hundra tusen. Därefter kom Darley Iron i min träning och tjänade ytterligare en miljon! Sedan började han kännas sliten. Hans luftrör tålde inte den förorenade luften i Paris. Så jag förmedlade honom till min gode vän Jack Green som är engelsman.

- I England gick Darley Iron en ny vår till mötes. I fjol blev han näst bästa travhäst i England med tretton segrar. I Frankrike hade han blivit lite för gammal för att palla med de långa distanserna där, men i England var det en helt annan sak. Jack Green som äger Darley Iron är för övrigt den skickligaste kusken i England. Han har en otrolig segerprocent, på 60 starter har han vunnit drygt fyrtio gånger, berättar Anders Lindqvist.

Dagens överraskning!

Och sedan början på 2002 trampar Darley Iron åter igen fosterlandets jord.

- Vilken överraskning att han är tillbaka i Sverige! utropar Otto Roneus i telefonen.

Och uppfödaren är inte den enda som är överraskad. Lite till mans funderade man nog när man läste programmet den stjärnklara och ganska så kyliga marskvällen på Bodentravet. Darley Iron har sedan den första mars startat i Roger Nilssons regi. I första starten slutade Darley Iron oplacerad, andra gången blev han femma och fick bensinpengar med sig hem för transporten mellan Roger Nilssons stall i Piteå och Bodentravet.

- Nu är vår tanke att prova i Sverige om han duger där. Darley Iron älskar att träna och tävla så jag tror att Bodenpubliken och även de i norra Finland kommer att få stor glädje av honom, menar Anders Lindqvist.

Det oslagbara argumentet för träning i norra Sverige

- Hästägaren Jack Green är "heltänd" inför tanken på att ha sin häst i norra Sverige. Han har aldrig sett midnattssolen, så överenskommelsen mellan honom och mig går ut på att Jack Green kommer och hälsar på till sommaren och skådar midnattssolen och i gengäld har jag hästen i träning, berättar Roger Nilsson och skrattar.

Roger Nilsson berättar vidare att Darley Iron är ovanligt fräsch för sin ålder, benen och allting är helt bra. Den klara luften i Norrbotten brukar också vara speciellt bra för hästar med känsliga luftrör. Ändå har Darley Iron varit lite seg att få igång sedan han kom till Sverige. Han har varit oplacerad en gång och femma två gånger. Men i näst sista starten slog han upp en hovspricka 500 meter kvar, och Roger Nilsson menar att det är anledningen till att han kunnat gå för fullt.

- Man får tänka på att det är fem år sedan hästen gick med hakar och jag tror inte att han trivs med dem överhuvudtaget. När det blir sommarbana kommer ni att få se en helt annan häst, säger Anders Lindqvist.

Darley Iron Dansar!

Vid fotograferingen kan jag konstatera att Darley Iron är i bästa författning, han visar musklerna rejält när han passerar hagarna med de andra herrarna i. Lärlingen Ulrika Sturesson (med stora framgångar som amatörkusk) får skärpa rösten för att Darley Iron skall hålla sig på mattan och inte dansa runt allt för mycket.

Det är en otroligt vacker häst. Nästan svart, med vita stickelhår över hela kroppen, jämn och fin bläs och tre likadana strumpor.

- Han är lik mig, vi har samma hårfärg! säger Anders Lindqvist i luren.

Vad skall man svara på sånt? Man vill ju inte vara oartig mot en svensk fransman i sina bästa år. Hästen har jag ju sett. Men mannen? Nog var han ganska gråsprängd sist jag såg honom på bild? Sedan tänker jag, vad f-n, han tål nog en del:

- Det skulle vara med stickelhåren då!

Copyright Marie Uneby 2002

Hemfödingar