Kära läsare! Det här är ett personligt reportage från uppvisningen i Akademisk ridkonst vid Barockmusikfestivalen i Nordmaling. Det hjälps inte. Jag kan inte skriva objektivt om detta. Det är något upplevt som bara kan förmedlas från mig till dig på det här informella sättet!

Många gånger önskar jag att det inte vore så. Men jag rår inte för det, jag är världens hemmagris. Långt i förväg tackar jag glatt "ja" till vilken inbjudan eller vilket uppdrag som helst och tycker att det skall bli himla kul. Vartefter dagarna går blir jag mer och mer vankelmodig. Dagen innan är jag djupt deprimerad. Ångrar bittert att jag tackat ja till "vad-det-nu-är".

Så även denna gång. Jag hade lovat att åka till barockmusikfestivalen i Nordmaling och fotografera riduppvisningen där. På förhand lät det väldigt kul. När dagen D började närma sig började jag känna efter om jag inte var sjuk någonstans, så att jag kunde få stanna hemma? Större än så var verkligen inte mitt intresse för akademisk ridning eller barockridning som det också kallas.

Lite hellre hade jag farit på bygdetrav i Piteå, bara för att det var närmare och jag därmed hade kommit hem fortare…

Rätta miljön för barockridning!

Två timmar(!) innan uppvisningen började fanns vi på plats i Nordmaling. Mitt humör steg faktiskt några grader när jag såg vilken vacker plats barockfestivalen var förlagd till. I en stor park med Nordmalings kyrka vid sidan och den stora gamla prästgården rakt fram hade "Artis Eques" - föreningen av entusiastiska barockryttare - hägnat in en ridbana för sin uppvisning. Ännu lite ljusare till sinnes blev jag av att den första vi mötte var föreningens kontaktperson Katrin Wallberg. Hon lovade mig att närhelst jag ville kunde vi sitta ner en stund så skulle hon berätta "allt" om barockridning och svara på mina frågor.

Sålunda vid ganska gott mod kunde jag njuta av den medhavda matkorgen tillsammans med mitt trevliga resesällskap och min trogne (och ständigt hungriga!) följeslagare, labradoren Milton.

Både vi och arrangörerna hade en ofantlig tur med vädret. Himlen var klarblå och det var precis lagom varmt och skönt. Hela tiden droppade det in folk genom den gamla kyrkporten. Unga, gamla, damer med vackra hattar, barn, hundar och familjer med både filtar och picknick-väskor. Någon kom till och med i veteranbil… Jag njöt av den avslappnade utflyktsstämningen som rådde, och av den vackra barockmusiken som flöt ut ur högtalarna.

Dags att för Katrin!

Katrin Wallberg berättar att hon själv från början höll på med islandshästar och att hon ridit väldigt mycket, men att hon inte haft det där intresset för att tävla som så många har.

- Jag har i min ridning känt att jag utvecklats till en viss gräns tidigare, sedan har jag känt motstånd i hästen och då har jag inte kommit längre, säger Katrin och fortsätter att berätta om vad akademisk ridning egentligen är:

- Akademisk ridkonst är inte ridsport utan det är konst. Hästen skall få ut någonting av det man gör och känna glädje över att lyckas. Det jag tycker är allra bäst inom den akademiska ridningen motför inom den "vanliga" ridningen som jag sysslat med tidigare är att man är mer pedagogisk gentemot hästen. Det är en tydligare utbildningsgång och hästen skall hela tiden veta vad som görs och bli intresserad av arbetet.

Artis Eques = konstnärlig ryttare

- Vår föreningen är till för att sprida intresset för akademisk ridkonst, och detta gör vi genom att anordna uppvisningar. Den här uppvisningen idag blir vårt stora eldprov!

- Dagens uppvisning är speciell eftersom den ingår som en del i programmet kring den Nordiska barockmusik festivalen som hålls i Nordmaling i en hel vecka. Det är ett EU-finansierat projekt med ett stort konsertprogram med grupper och artister från Frankrike, Ryssland, Nederländerna och England. Det hålls även sommarkurser där såväl lärare som elever kommer från ett flertal länder. Så för oss är det en ära att få rida vår uppvisning i detta sammanhang!

Detta säger Katrin samtidigt som hon tillägger "Eva får du prata med efteråt, hon brukar vara lite nervös innan hon skall rida uppvisning". Jag småler lite. Katrin själv verkar minsann inte ha några som helst nerver! Hon tillbringar bortåt en timme med att berätta om sig själv, sina hästar, barockridningen och föreningens verksamhet, detta strax innan hon skall in och rida uppvisning, på en lånad häst, inför flera hundra personer från när och fjärran.

Riddare inom den akademiska ridkonsten

Något som jag tycker verkar väldigt intressant är när Katrin berättar att hon skall avlägga ett "riddarprov" i mitten av november med Bent Branderup som examinator. Vad går det ut på?

- Jo, riddarprovet skall visa att hästen är en god brukshäst. Det innebär att den skall kunna piaff, galoppiruetter, galoppombyten, skolor i trav med mera. Det som är speciellt för den akademiska ridningen är att man måste ha utbildat sin häst själv, vilket innebär att man aldrig kan köpa sig titeln "Riddare inom den akademiska ridkonsten".

- Idag finns det cirka tio-tolv stycken i Sverige, varav Eva Jälmbrant är en, som klarat av detta prov. Totalt femtio stycken i världen… För att få genomgå det här provet måste man ha blivit rekommenderad att deltaga av Bent eller någon annan som redan klarat av det själv. Det finns heller inga tävlingar i detta och ingen "mall" att jämföra med så som det finns i t ex tävlingsgrenen dressyr. Här är det helt ekipagets individuella förutsättningar som styr.

Efter den här lilla "föreläsningen" om akademisk ridkonst har jag själv fått en del att fundera över. Ännu är jag rätt kritisk till sinnes, det måste jag medge. Det låter lite ordensväsen i mina öron, och kan man verkligen så snart vara redo att göra de här avancerade rörelserna?

Men jag måste också medge att mycket i det Katrin pratar om tilltalar mig. Att var och en kan delta utifrån sina och hästens förutsättningar är en sådan sak, att det är klart utsagt att alla hästraser är välkomna är en annan, en tredje är det här med att man inte tävlar och jämför sig med varandra, utan bara försöker uppnå mästerskap för egen del.

Fördel kallblodstravaren!

Det här med hästraserna är extra intressant. I dagens uppvisning ingår endast kallblodstravare. Jag kan inte låta bli att fråga "varför?".

- Akademisk ridning är bra för alla hästar. För ryttaren är det bra att rida på olika hästraser eftersom man då lär sig själv mera slår Katrin fast till att börja med, och fortsätter:

- Kallblodstravaren är betydligt lättare att rida i akademisk ridning än många andra raser. Svenskt halvblod har till exempel svårare för samling och svårare att klara av pressande situationer. Kallblodstravaren har sin energi riktad uppåt, den har alltså lätt för att trampa under sig med bakdelen och lätt för alla samlande rörelser. En stor fördel med kallblodstravaren är också att den kan ge utlopp för sin energi utan att bli spänd och utan att försöka springa sin väg.

- Vad gäller dagens uppvisning så har ju flera av oss även andra hästar, som inte är kallblodstravare. Men idag hade vi bestämt oss för att ge uppvisningen på endast kallblodstravare. Detta är för att vi vill visa på kallblodstravaren som en genuin svensk hästtyp. Förmodligen är dessa hästar mycket lika de hästar som användes i Sverige under barocken, förklarar Katrin Wallberg avslutningsvis och där får jag också förklaringen till varför hon själv rider på Philosoph idag (som hon lånar av Eva Jälmbrant) och inte på någon av sina egna hästar, av dessa är det en amerikansk curly och en islandshäst som kommit längst.

Hästtransporterna börjar anlända, vi ser på håll kallblodstravare av alla de vanliga typerna; små och runda, stora och långbenta, grova och kraftiga. De här ryttarna tycks inte ha föredragit någon speciell typ av kallblodstravare utan här är alla modeller representerade.

Ryttarna går runt i sina fantastiska kläder, som de sytt själva med hjälp av Gammlia - Västerbottens Museum i Umeå som stått för mönstrena.

Det är massor med folk, stämningen är spänd och lite förväntansfull. Ingen vet riktigt vad vi skall få se, men alla är nyfikna och förhoppningsfulla.

Allvar, vördnad, kärlek inför hästen

- Ärade gäster, Mina damer och Herrar! En ridbana har ställts i ordning, om en liten stund kommer ni att få vara med under en riduppvisning med åtta kallblodstravare, vår fina nordiska häst, som visar en liten glimt av hur ridkonsten och ridutbildningen kunde te sig under 1700-talets Sverige.

Konfeniciern Helena Lindblad trollbinder mig med sin ton av allvar, vördnad, och kärlek inför hästen och ridkonsten. När hon knyter ihop ridkonsten med de andra bildande konsterna är jag (nördig filosofi- och historielärare till vardags…) fast:

- Under barocken sågs ridkonsten som en konstart bland andra konstarter. Ridkonsten stod på sin fulländning och det är därför vi kallar sättet att rida, och förhålla oss till hästen, för barockridning, klassisk ridkonst eller akademisk ridning.

- Att lära sig rida var lika viktigt som talekonsten, filosofin, latinet, konsten och fäktningen för en ung adelsman. Ridakademier grundades runt om i Europa. Ridkonsten utvecklades och man såg hästen som en jämlike. På Spanska ridskolan i Wien har den här ridkonsten fortlevt och bevarats.

- Nu ärade gäster ska det berättas hur man kan träna och umgås med hästar! Den klassiska mästarens ridkonst utmärks av enkelhet. Hästen är en vän som villigt tar sig an en uppgift.

- Ärade gäster får jag nu presentera: Ridkonstnär Eva Jälmbrant med sina elever!

Wow!

Uppvisningen inleds med sex ryttare som "på vanligt lektionssätt" skrittar runt spåret. Efterhand uppmanar Eva eleverna en och en att göra någon speciell rörelse och denna visas upp för publiken.

Nej, fel. Eva uppmanar inte eleverna. Hon FRÅGAR eleverna: "TROR du att Lycka skulle kunna PROVA att visa oss några steg i piaff nu?" Och eleven nickar, och provar och hästen gör den föreslagna rörelsen alltefter sin utbildningsståndpunkt och utifrån vad nerverna klarar just idag.

Någonstans här tappar jag mina förutfattade meningar och invändningar mot den här sortens ridning. Jag tilltalas oerhört av det opretentiösa sättet att visa upp sig på. Här är det inte frågan om att "visa sig på styva linan" bara för att det finns publik runt banan.

Med hjälp av Eva och Helenas förklaringar förstår vi att det vi bevittnar är ett vanligt arbetspass. Ett träningstillfälle i dressyrkonst där det viktiga är att hästen får jobba vidare på den nivån den är. Eva berättar om hur ansträngande detta är för hästarna, både fysiskt och psykiskt och att man därför är noggrann med att bara öva rörelsen max fyra gånger per träningspass. Hur det än går över man inte längre än så utan fortsätter att träna dagen efter, och dagen efter, i stället.

Eftersom jag själv är ryttare "känner" jag inom mig vilket fint tonfall och vilken fin lyhördhet Eva Jälmbrant har inför sina ryttare och hästar. Hon frågar, ger något tips och berömmer på samma lågmälda sätt. Ryttarna slappnar av. Hästarna slappnar av. Jag tänker "wow, detta skulle jag vilja göra!"…

Travaren som dressyrhäst!

Efterhand ökar uppvisningen i svårighetsgrad. Nu får vi se ryttare i grupper om tre och tre som arbetar sina hästar. Skolgalopp, öppna, sluta, piaff och passage är bara något av det som visas.

Har du några fördomar om före detta travare som ridhästar? Ser du dem framför dig när de slängtravar in i galopp? Hur de sedan måste galoppera "jättefort" för att bibehålla balansen?

Glöm allt det! Detta är något helt annorlunda! Dessa hästar här verkligen lärt sig att bära sina kroppar i ett lugnt och balanserat tempo och ingenting syns av dessa tidigare karriärer på travbanorna.

Ryttarna arbetar både sina hästar "vid hand" och "under ryttare". Eva Jälmbrant förklarar att utbildningsgången är väldigt pedagogisk, för att hästarna hela tiden skall förstå vad man begär av dem. Alla rörelser lärs in "vid hand" och sedan utförs de under ryttare i skritt och först därefter i andra gångarter.

Samtliga hästar rids på stångbett med kindkedja. Dessutom har ryttaren en extra tygel som går till en "ridkapson" med spänne mitt på näsryggen. Ridkapsonen är en föregångare till senare tiders remontgrimma berättar Eva. Med hjälp av denna kan man direkt påverka hästens nacke. Men som i all ridning - här är det kniven i apans hand! Ryttarna måste ha känsliga händer och alla rider också med små hjälper och mycket eftergift i tyglarna.

"På sådana hästar avbildas gudar och kungar…"

Slutligen rider Eva Jälmbrant och Katrin Wallberg in på ridbanan. Hårfagre och Philosoph rör sig kejserligt i bredd med varandra, manarna flyger!

Nu har jag bytt ut mina mer vanliga fotograferingspunkter. Nu ligger jag under staketet och hovarna är nästan ovanför mig när hästarna passerar. Den här stunden är jag bortom tid och rum. Med osynliga hjälper får Eva och Katrin sina kallblodstravare att dansa runt banan i samlad trav, öppna, sluta, passage, piaff och skolgalopp.

Efter ett tag är det Eva och Hårfagre som ensamma dansar runt. De tycks följa någon inre röst som styr dem i invecklade dansturer över banan. Ömsom samling, ömsom frisläppande av den uppdämda energin.

Hårfagre sägs vara, är enligt papprena 19 år gammal, jag kan inte se det. Han är en hingst i sina bästa år som i perfekt samklang med sin ryttare tycks göra alla krumelurer som faller honom in. Han är underbar!

Ekipaget visar hela sin repertoar med både levad och tera à terre (tvåtaktig galopp). Det är som om hela publiken gemensamt håller andan. Jag, vi, är lyriska! Uppvisningen går mot sin final. Barockryttarna mottager publikens ovationer. Vi i publiken är berörda inuti och vet att vi inte riktigt är desamma som när uppvisningen började. Vi har sett stor konst och är evigt tacksamma över att ha fått uppleva detta!

Text & Bild: Marie Uneby

Hårfagre

Ljusbrun hingst, född 1984 hos Birger Nordgren i Tavelsjö.
e. Roger u. Tora Flyfot e. Vikarauen u. Tora Flyvinn e. Torvinn.
Ostartad.
Ryttare: Eva Jälmbrant.

Philosoph

(omdöpt, registrerad som "Skarpen"), svartbrun valack, född 1994 hos Rune Häggkvist i Kovland.
e. Lill Babsen u. Larella e. Lapp Nils u. Borella e. Jerker.
Startat 10 gånger med ett andrapris och 7 300 kronor insprunget. Rek 36,3.
Ryttare: Katrin Wallberg.

Bubbas

(omdöpt, registrerad som "Almprinsen"), brun valack, född 1989 hos Martin och Catarina Tjernström.
e. Almsbrun u. Boristösen e. Boris u. Lyckotösen e. Glans.
Startat 13 gånger med fyra tredjeplaceringar, 22 650 kronor insprunget, rek 37,8.
Ryttare: Lena Lindfors.

Sally Best

Svartbrunt sto, född 1991 hos Göran Lindgren i Burträsk.
e. Dally Junior u. Sindy Best e. Greivin u. Svea Best e. Steggbest.
Startat 61 gånger, vunnit och placerat sig: 3-5-5, 100 100 kronor insprunget. Rek 33,1.
Ryttare: Camilla Wiklund.

Bergonia

Brunt sto, född 1990 hos Rolf Gustavsson i Skellefteå.
e. Frejsab u. Berglina e. Ministegg u. Bergvina e. Pavin.
3 starter, en första resp tredjeplacering. 13 500 kronor insprunger, rek 38,0.
Ryttare: Anna Löthberg

Lycka

(omdöpt, registrerad som "Åsa Express"), svartbrunt sto, född 1989 hos Gustav Lennartson i Holmsund. (Lyckas stam har fallit bort, tyvärr. Sök gärna redan på den på ATG:s hästinfo.)
Ej startad.
Två avkommor: Kåsa född 1997 e. Skarvar och Pålkillen född 1995 e. Pål Lunar.
Ryttare: Lena Lundberg

Gimli

(omdöpt, registrerad som "Lumona"), ljusbrunt sto, född 1992 hos Dan Kröger i Umeå.
e. Pål Lunar u. Sjöåkers Monett e. Spiltagutt u. Betty e. Steggbest.
Två starter. Inga placeringar, rek 41,9.
En avkomma: Lurig född 2000 e. Bork Rigel.
Ryttare: Åsa Johansson.

Vikmin

Brun hingst, född 1990 hos Jan-Ivan Eriksson i Östersund.
e. Slogum Brage u. Vikbausa e. Vikarauen u. Bausa e. Bausgutt.
Fem starter, en tredjeplacering, 13 300 kronor insprunget, rek 39,3.
Ryttare: Renée Höglander.

Hemfödingar